älskade pappa. tror inte nån förstår hur mycke han betyder för mej och för så många andra. han har värdens största och finaste hjärta av renaste guld.

han vill alla väl och önskar alla det bästa. han har hjälpt så himmla många människor som han sedan fått en spark av utan anledning. han tror att alla runtom är värda ett försök och ger alla en del av sej själv. han älskar att ha folk omkring sej och prata det är hans passion. att kunna dela glädje och skratt är en vardag för honom.

det finns bara en sak som stoppar min pappa från allt det här då han måste tänka mycke på sig själv och sin familj just nu.

för 4 år sedan den 5 maj 2006 körde pappa mej och mina kompisar till balen i hans superfina bil. på kvällen ringde syrran å sa att pappa rammlat ihop och jag skyndade mej fort hem. efter några dagar fick vi besked om att pappa hade en tumörliknande ''grej'' i hjärnstammen. beslutet om exakt vad det var är ännu osäkert då man ej kommer åt föremålet. vi vet änn idag inte vad det är som sitter där. ingen kan veta och vi får ständigt svar på att det inte finns mer att göra. pappa fick ett besked av läkarna att -det är bara å gå hem å vänta... vänta på vad.. dö lr? ja tyvärr sa dom. hmm snacka om livsglädje. pappi har nu kämpat i 4 år med denna skiten och det blir bara sämre för varje dag. just nu ligger han på sjukhuset med en lunginflammation. han är på bättringsvägar och hoppas på att få komma hem imorgon. det konstigaste är att ingen vet vad och varför men en sak är säker, det blir inte bättre. vissa dagar får man en glimt av förbättring. men även försämring. tex. detta får mej på delade kännslor. som för ca 2 dagar senn höll pappa på att dö. läkaren skulle ta hans blodsockervärde ( pappi har diabetes) och det låg endast på 2. dom försökte få liv i han men han reagerade inte. läkarna fick tillslut liv i pappsen och gav han en macka och ett glas mjölk direkt så värdet skulle gå upp. hade dom inte gjort ngt så hade han alldrig vaknat igen. sjukt. sen idag fick jag veta att han inatt gått 2 steg, min finaste pappi har varit uppe å gått. visst 2 steg låter inte mycke men för min pappi är detta guld värt. han har inte gått på väldigt länge och sitter i rullstol hela tiden. blev så glad när ja hörde det men även ledsen för kommer han någonsin kunna gå igen? kommer han kunna göra det där han alltid gjort själv en dag? min högta önskan i livet är att kunna se pappa gå, springa, ducha själv, äta ordentligt, prata, vara pigg, jaa allt det där han en gång var.

jag älskar min pappa så ofantligt mycke att jag kommer gå under när han en dag lämnar vår jord. jag kommer gråta tills jag får vätskebrist och somna av trötthet av alla tårar. jag kommer skrika och slå, kanske tillochmed förstöra mej själv på ngt vis. jag kommer helt enkelt bryta ihop ordentligt.

jag försöker varje dag vara stak inför pappa men när jag väl vänder ryggen och går stormar tårarna ner.

min pappa är värd all hjälp han kan få. en människa som han borde inte få ha det såhär. jag vet att det finns så många där ute som är i samma sitts, som inte förtjänar detta på ngt vis. man måste fortsätta kämpa och ta en dag i taget.

Pappa

  här   har ja lagt malle, annikas nalle så pappa inte skulle va ensam när ja å mammia körde å handla :D